Två ljus, av Bjørn Afzelius

Jeg hadde dette diktet i bloggen min i januar 2009, og har lyst, nå før jul, å dele det med dere igjen.
For meg er det ent av de vakreste og vareste beskrivelser av livet, og ikke minst mitt eget liv.
Jeg hørte sangen første gang i 1988/89 mens jeg stod i kjelleren i mitt første hus og bygget en hybelleilighet. Jeg tror det var første gang jeg virkelig følte hvor mørkt det var inne i meg selv og at det varandre som klarte å sette ord på slike følelser.
Nå før jul blir nok dessverre de mørke følelsene og tankene forsterket, men jeg skal forsøke å overleve denne julen også


Ligg här intill mej och håll om mej lite,
snart reser inn jag mej själv.
Jag önskar att det fanns någon lindring att få,
men jag vet att det finns ingen hjälp.

Nu måste jag in i det mörka,
nu måste jag ner i min brunn,
där ingen jag kjenner kan höra
hur jag skriker.

Så jag vill att du lämnar mej ensam
när du tror att jag fallit i sömn;
Jag vill inte att du ska se mig så här.

Du vet att jag aldrig trott på någon Gud,
men ibland går jag in i Hans hus.
Så när skymningen faller imorgon
så går jag i kyrkan och tänder två ljus;

Det ena för dom jag har sårat, for vennerna som jag forsmådd
och för tårarna som dom gråtit för min skull.
Det andra för att jag ska finna en kärlek som orkar bestå,
och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är.